Ångesten
Usch vilken pyrande ångest jag får av att besöka arbetsförmedlingens hemsida. Jag skrev in mig där och skulle beskriva min utbildning och på nåt sätt värdera min kompetens från en skala 1 till 10. Det gör att man känner sig totalt värdelös och kraven dom ställer står mig ända upp i halsen. Det gör mig till ett nervvrak att inte veta om jag kommer vilja hoppa nerför en avgrund i höst eller om jag kommer vara hypertaggad på livet i största allmänhet. Nä. Ska med hjälp av lite skinn på näsan och ett par vassa armbågar se till att det löser sig. Än hur osugen jag är på att jobba med gamlingar så tror jag att jag ska ringa till hemtjänsten i Stockholm, som jag hade kontakt med i våras och fråga om dom behöver personal i höst. Plan B är inte smidd än. En sak som är säker iaf är att det inte går att chansa. Dvs åka ner dit och lämna cv:n på olika ställen och hoppas på att nån nappar. Har jag ett jobb i förväg så är det ju "bara" lägenhet som fattas. För Umeå vill jag inte bo i längre, jag kan stället nu. Visst kan man bo här, men bara för förvaring. Inte för livskvalitet.
Imorrn ska jag klippa mig och jag hoppas att det är värt att se fram emot. Det är värre att gå till frisören än att ta blodprov hos doktorn eller laga en tand hos tandläkaren. Där är man i alla fall inte tvungen att titta på sig själv i en spegel i 90 watts ljus!
