Gobitar från mina livsmemoarer
Ett hjärta får aldrig rynkor
"Homlut å kragastinn""
Man skulle kunna likna mig med en gott och blandat påse: Fjärdedels irländare, en åttondels tysk och en liten andel belgiska gener. Uppväxt på Carlene Carter – Every little thing och Tina Turner – Steamy windows. Är längre än min pappa och har större fötter än min mamma. Har en förkärlek till fyndig humor, spaghetti , skor, vältränade ryggar, Thailand, skånska, Zlatan-näsor och Elvis-luggar. Blir näst intill aggressiv av besserwissers, främlingsfientlighet och dumsnåla människor. Har vunnit brons och silver i ”kast med liten boll”. Ville en gång bli flygbolagschef i Malmö. Siktar mot stjärnorna.
När det gäller kärleken så har jag levt i någon sorts låtsasvärld och varit kär i alla sorters möjliga typer,dvs kändisar. Jag blev till exempel väldigt förtjust i Leonardo Dicaprio när jag såg honom i Titanic. Men när jag sedan hörde låten ”Nu kommer flickorna” och såg en bild på sångaren Magnus Carlsson i Barbados så fanns det ingen återvändo, jag var totalt såld. Jag var deras trognaste fans mellan 9 och 13 års ålder och träffade Magnus 2 gånger under den perioden. Första gången var på hotell Lappland i Lycksele. Mamma överraskade mig med att fara dit. Det var sittplatser och jag blev lite besviken över att vi hamnade på andra raden så jag klättrade fram för att komma på första parkett. Överlycklig blev jag när han klev upp på scen och började sjunga ”Kom hem” medan han slängde ett öga på mig som stod längst fram bland alla stela medelålders herrar och damer. Jag var som i min egen värld och dansade och sjöng med. När allt var slut sprang jag fram och gav honom en stor kram och han skrattade och sa att han var så svettig. Men jag utbrast: ”Det gör ingenting! Du är bäst!” Han svarade med ett flin: ”Ja jag såg att du stod och showade loss!” Han poserade och jag fick ta ett kort.
Efter det skulle vi äta 3rätters middag uppe på hotellet men jag kunde inte få ner en bit. Allt jag gjorde var att tjata sönder mamma om hur bra han var och att jag hoppades på att han skulle komma gående förbi där vi satt. Just när jag hade lugnat ner mig och fått tillbaka andan så hörde jag hur folk började busvissla och applådera. Jag vred snabbt huvudet bakåt och såg Magnus komma mot oss. Jag tyckte att han var så snygg i sin bakåtvända keps. Han log mot mig och jag applåderade så handflatorna var nära att spricka.
När man tänker tillbaka på det så skäms man lite, men jag kommer så väl ihåg känslan på hur stort det var att få träffa den som man lyssnade på dag ut och dag in samt kunde alla texter och weil-pauser. Förresten, vad fan gör det om 100 år?
Äpplet faller inte långt från äppelträdet
Eller ska jag kanske säga ”äpplet faller faktiskt långt från äppelträdet”. Jag är en 50/50 blandning av mina föräldrar men ändå så är jag helt olik dem. Folk brukar säga ”Är ni säker på att Tina är er dotter, hon har ju såna ambitioner? Tror ni att hon kommer leva ett normalt liv om 15 år?” och då brukar pappa svara ”Eftersom jag ser min egen spegelbild i henne så råder det ingen tvekan”.
