Gamla tider gör sig påminda
"Harta boli harta å harta boli he." Översättning: "Hälften av hälften och hälften av det."
När jag åkte hem idag så kom jag osökt att tänka på en liten rolig händelse från mina gamla goa tider:
Det var så att jag och Evelina, ca 8 år gamla, var ute och skulle plocka blåbär för att sedan göra blåbärspaj. Vi tog på oss gummistövlarna utifall att vi skulle stöta på en orm. Präktigt och redigt traskade vi ungefär 1 km in i skogen då vi plötsligt hörde ett brak en bit längre in. Storögt stirrade vi på varandra och jag utbrast:
-Vad var det!?
Evelina som var minst lika rädd som jag, svarade:
-Jag vet inte! Men jag har hört att det ska finnas vegetarianer i trakterna!
Hahah lillgammalt värre ;)
Den historien ledde till andra minnen och så kan man hålla på i evigheter. Vem vore man utan sina minnen? Det är ju ändå dom som har präglat en till den man är idag, för det är ju som ens erfarenheter.
Jag skulle nog kunna lägga upp ett roligt minne för var dag här eller skriva en hel bok men jag låter helst bli att avslöja för mycket av min barndom då jag var ganska tvärhet, envis och allmänt pinsam ;) Har väl inte vuxit ifrån den där pinsamma egenskapen ännu kan jag säga med självinsikt. Men jag var ändå ungen som var blyg och tillbakadragen och eftersom att jag kommer från en "inavels-by" dvs där alla känner alla, klassades jag som den "söta och väluppfostrade ängeln" av alla tanter. Nu vettefan vad dom skulle tycka, men det skiter väl jag i, jag har kul och det är huvudsaken ;)
Kom ihåg en grej till när jag och mamma var i stan en gång och skulle handla. Jag upplevde det som jättestort, typ som en hel galleria med rulltrappor och shit men nu när jag tänker på det så tror jag att det var på Konsum inne i MVG. Inte så baota alltså. Hursomhelst så ville jag aldrig gå mer en 1 meter ifrån mamma, var livrädd för att tappa bort mig. Det kan ha nåt att göra med mitt otroligt dåliga lokalsinne kanske? Men då kom ju den där gången då jag hade råkat stå för länge och tittat på nåt intressant så mamma hade ju försvunnit utom synhåll. (Fan va hemsk morsa tänker ni då, men hon ville säkert att jag skulle få lite världs-vana och skakade av sig mig med avsikt) Jag minns att jag kände paniken rusa upp från tårna ända upp till huvudet. Jag letade efter henne men sökte väl för dåligt så jag var tvungen att ta hjälp av nån bredvid mig genom att fråga:
-Har du sett mamma?
-Har du tappat bort henne? Ajdå. Hur ser hon ut?
-Hon har brunt hår och glasögon.
Vilket ju säkert va mycket till personbeskrivning för en okänd person, haha.
Nä nu ska jag sluta dryga och dras med i mitt förflutna, kändes inte bra. Nu insåg jag plötsligt att man var ju där nyss. Den borttappade ungen på Konsum med en världsbild lika bred som nästippen.
Lateer!
När jag åkte hem idag så kom jag osökt att tänka på en liten rolig händelse från mina gamla goa tider:
Det var så att jag och Evelina, ca 8 år gamla, var ute och skulle plocka blåbär för att sedan göra blåbärspaj. Vi tog på oss gummistövlarna utifall att vi skulle stöta på en orm. Präktigt och redigt traskade vi ungefär 1 km in i skogen då vi plötsligt hörde ett brak en bit längre in. Storögt stirrade vi på varandra och jag utbrast:
-Vad var det!?
Evelina som var minst lika rädd som jag, svarade:
-Jag vet inte! Men jag har hört att det ska finnas vegetarianer i trakterna!
Hahah lillgammalt värre ;)
Den historien ledde till andra minnen och så kan man hålla på i evigheter. Vem vore man utan sina minnen? Det är ju ändå dom som har präglat en till den man är idag, för det är ju som ens erfarenheter.
Jag skulle nog kunna lägga upp ett roligt minne för var dag här eller skriva en hel bok men jag låter helst bli att avslöja för mycket av min barndom då jag var ganska tvärhet, envis och allmänt pinsam ;) Har väl inte vuxit ifrån den där pinsamma egenskapen ännu kan jag säga med självinsikt. Men jag var ändå ungen som var blyg och tillbakadragen och eftersom att jag kommer från en "inavels-by" dvs där alla känner alla, klassades jag som den "söta och väluppfostrade ängeln" av alla tanter. Nu vettefan vad dom skulle tycka, men det skiter väl jag i, jag har kul och det är huvudsaken ;)
Kom ihåg en grej till när jag och mamma var i stan en gång och skulle handla. Jag upplevde det som jättestort, typ som en hel galleria med rulltrappor och shit men nu när jag tänker på det så tror jag att det var på Konsum inne i MVG. Inte så baota alltså. Hursomhelst så ville jag aldrig gå mer en 1 meter ifrån mamma, var livrädd för att tappa bort mig. Det kan ha nåt att göra med mitt otroligt dåliga lokalsinne kanske? Men då kom ju den där gången då jag hade råkat stå för länge och tittat på nåt intressant så mamma hade ju försvunnit utom synhåll. (Fan va hemsk morsa tänker ni då, men hon ville säkert att jag skulle få lite världs-vana och skakade av sig mig med avsikt) Jag minns att jag kände paniken rusa upp från tårna ända upp till huvudet. Jag letade efter henne men sökte väl för dåligt så jag var tvungen att ta hjälp av nån bredvid mig genom att fråga:
-Har du sett mamma?
-Har du tappat bort henne? Ajdå. Hur ser hon ut?
-Hon har brunt hår och glasögon.
Vilket ju säkert va mycket till personbeskrivning för en okänd person, haha.
Nä nu ska jag sluta dryga och dras med i mitt förflutna, kändes inte bra. Nu insåg jag plötsligt att man var ju där nyss. Den borttappade ungen på Konsum med en världsbild lika bred som nästippen.
Lateer!
Kommentarer
Trackback
