Ute i skogen vandrar han omkring
Att bo i stan är en trygghet. Att bo på landet och finna tallar utanför dörren är visserligen harmoniskt, men jag måste säga att man lever i ständig skräck för att stöta på dom här lurviga filurerna ute i skogen:
Min skräck för detta djur är också befogat, då jag nämligen har träffat på en sån här best.
Det är en jävligt rolig historia när man föreställer sig hur det borde ha sett ut, mitt ansiksttryck t.ex. Men det allra roligaste är nog hur min "överlevnadsinstinkt" slog till...
Det var i 7an (år 2004) ,på hösten. Just vid älgjaktens början. Jag hade klivit av bussen som stannade uppe vid storvägen och jag skulle gå en sträcka på 600 meter för att komma hem. Jag hade hört talas om att det fanns björn i trakten, men jag hade en lagomt nonchalant inställning till att just jag skulle se nån björn. Men för att vara på den säkra sidan gick jag och sjöng för mig själv så att björnarna kunde höra mig i förväg och inte bli överraskade, för det är då risken är störst att dom kan göra en till köttfärs. Jag hann gå ungefär 30 meter innan jag hörde ett märkligt ljud. Förutom porlandet från bäcken, kom det ett morrande och plaskande ljud inifrån buskaget. Jag tittade in och på kanten av grillplatsen stod DEN och jagade fisk. Jag befann mig alltså ca 20 meter ifrån en björn. Min första reaktion var att falla pladask på marken och kväva mig själv med mossa så jag åtminstone slapp bli styckad levande. Men sedan kom jag på den briljanta idén att svänga av vägen, gå med högklackat på myrmarken och lägga mig bakom en sten och spela död. Jag låg där i ca 10 minuter innan jag hörde hur björnen traskade igenom buskaget och gick över grusvägen in mot storvägen. Jag väntade i ett tag till för att vara säker på att den inte skulle upptäcka mig när jag reste mig upp. Men när jag väl lade benen på ryggen, så kan jag lova att jag ledigt hade besegrat Carolina Kluft med den farten. Plus att jag kanske hade fått en guldbagge för roligaste springstilen/fejset.
HAHA.
