Tagen på orden plus lite till
Idag har jag varit trött. Kan bero på chocken som blev startskottet på min dag: Hade just ätit frukost och satt som fängslad framför en dramafilm med Kate Winslet, då plötsligt mamma kom in i TV-rummet och sa:
"Tina! Var det inte du som ville ha en orm att skrämma Johanna med? Här har du en iallafall!" Där stod hon alltså och höll i en död jävla jättehuggorm, på 65 cm.
Min reaktion blev minst sagt häftig: Jag kastade mig skrikande mot väggen, slog på köpet skallen i lampan, blev pissed av det, skrek åt henne att ta bort den och sa att ormen jag ville ha att skrämma Johanna med, för i helvette skulle vara av plast!
Både mamma och Tommy vek sig av skratt och min panik var ett faktum. Chocken alltså, ojojoj. Sedan blev det inte bättre av att hon verkligen ville att jag skulle titta på den genom att stå och predika:
"Vilken feting! Den har just svalt en råtta, så det är en bula på magen, det är nog därför den har öppet gap" Då får man ju verkligen syner framför sig. Jag hotade med att kasta fjärrkontrollen på henne om hon inte tog ut den ur huset men hon bara fortsatte garva åt mig. Hahah. Sen vågade jag inte gå ut förrän jag hade försäkrat mig om att hon hade slängt ormen. Vilket var tur. För att hade jag gått ut utan att försäkra mig om det så hade jag fått syn på den, hängande på garageväggen, där mamma så prydligt hade hängt den. Inte vet jag om hon tror att jag då tillslut skulle bli van att se den så jag slutar vara rädd för ormar. Spelar ingen roll om den är död, ser ju ändå så jävulskt äckliga ut.
Resten av dagen har jag velat kolla i skorna jag har tagit på mig, så att inga ormar har krupit in längst in mot tån. Fruktansvärt. Varför finns ens såna djur?? Dom ringlar ju bara omkring och skräms. Fyfan. Haha.
Sötnos, kom ihåg att ingenting händer utan anledning. Det ordnar sig.
"Tina! Var det inte du som ville ha en orm att skrämma Johanna med? Här har du en iallafall!" Där stod hon alltså och höll i en död jävla jättehuggorm, på 65 cm.
Min reaktion blev minst sagt häftig: Jag kastade mig skrikande mot väggen, slog på köpet skallen i lampan, blev pissed av det, skrek åt henne att ta bort den och sa att ormen jag ville ha att skrämma Johanna med, för i helvette skulle vara av plast!
Både mamma och Tommy vek sig av skratt och min panik var ett faktum. Chocken alltså, ojojoj. Sedan blev det inte bättre av att hon verkligen ville att jag skulle titta på den genom att stå och predika:
"Vilken feting! Den har just svalt en råtta, så det är en bula på magen, det är nog därför den har öppet gap" Då får man ju verkligen syner framför sig. Jag hotade med att kasta fjärrkontrollen på henne om hon inte tog ut den ur huset men hon bara fortsatte garva åt mig. Hahah. Sen vågade jag inte gå ut förrän jag hade försäkrat mig om att hon hade slängt ormen. Vilket var tur. För att hade jag gått ut utan att försäkra mig om det så hade jag fått syn på den, hängande på garageväggen, där mamma så prydligt hade hängt den. Inte vet jag om hon tror att jag då tillslut skulle bli van att se den så jag slutar vara rädd för ormar. Spelar ingen roll om den är död, ser ju ändå så jävulskt äckliga ut.
Resten av dagen har jag velat kolla i skorna jag har tagit på mig, så att inga ormar har krupit in längst in mot tån. Fruktansvärt. Varför finns ens såna djur?? Dom ringlar ju bara omkring och skräms. Fyfan. Haha.
Sötnos, kom ihåg att ingenting händer utan anledning. Det ordnar sig.
Kommentarer
Trackback
